Bröllopsdag. Lömska saker - i längden. Ju fler de blir, desto lättare att glömma. Fullt naturligt: det mänskliga minnet trubbas av med åren. Framförallt det manliga minnet trubbas av. Nä, det där var hitte-på. Ville bara peka på ansvarsfördelningen. Ingen förebrår en kvinna som - mot all förmodan - skulle glömma en bröllopsdag. Men gud nåde den man vars minne sviker på denna dagarnas dag. Vem skall då pynta hemmet med blommor? Vem skall då bjuda på restaurang och hela den biten? Hustrun? Skojar du? Vissa ting åligger mannen att komma ihåg, gör han det inte väntar skamvrån. Nålstick. Pikar. Hårtork. Om båda glömmer? Då har man varit gift så länge att allt är förlåtet.
*. *. *
Låter det som jag talar av egen erfarenhet? Fel. Någon gång har jag räddat min heder via en brandkårsutryckning i sista stund, men normaltillståndet är fortfarande att jag minns. Och fascineras över hur könsroller kan ligga fast som de gör i just detta avseende. Om det nu är som jag tror: han köper blommor till henne, han bjuder henne på middag, han tackar henne för åren som gått. Decennium efter decennium efter decennium, samma. Aldrig tvärtom. Okej, aldrig är kanske för mycket sagt. Det kan finnas kvinnor som uppvaktar mannen på bröllopsdan, med bukett eller butelj. Det har bara inte drabbat mig - eller någon annan jag känner. Men seriöst: jag tar det som en man, äras den som äras bör.
*. *. *
Födelsedag. Lite samma - i längden. Ju fler de blir, desto lättare att glömma. Fast då av fri vilja. Jag menar, fylla 25 är ju skitkul. Första gången. Men när man gör det för drygt tredje gången känns skitkul som ett missvisande ord. Vemod som ett bättre. Ödmjukhet som det bästa - om man begrundar alternativet. Att åldras är inte givet, allra minst förknippat med något slags himmelsk rättvisa. För egen del är jag lyckligt lottad: jag cyklar, tar mig fram till fots, hör och ser och kämpade ner en brutal coronaattack häromåret. Röker, tar ett järn emellanåt. Mår bättre än jag levt ihop till, så att säga. Och har f ö slutat tala om hur gammal jag är. I den händelse någon frågar brukar jag svara med ett lågmält ”45a”.
*. *. *
Födelseåret alltså. 1945. Har fått för mig att det låter mildare, mjukare, mysigare. Lägre siffror liksom, jämfört med min faktiska ålder. Trams förstås. Ett utslag av övervintrad fåfänga. Hursomhelst kommer de tätt, mina högtidsdagar. En vecka emellan ungefär. På den andra slipper jag köpa blommorna själv. Nära och kära entledigar mig. Ge och ta, livet precis som det ska va’. Om jag minns rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar