Fin friidrott på tv igår kväll. Paavo Nurmi Games i Åbo, Finland. Jämna och högklassiga startfält, många svenskar. Inte som utfyllnad, i vissa fall snarare som russin i kakan. Daniel Ståhl t ex. Diskusbjässen drog till med 70,38 och satte ”omöjlige” slovenen Ceh på plats. Denne nådde förvisso ännu längre - men då i ogiltiga övertrampskast. Kul att Ståhl är tillbaka på monsternivå, fjolåret innebar ju en liten dipp för hans del. Kvällens svensk blev dock en sprinter. Henrik Larsson kutade 100 meter på 10,17 sekunder, hundradelen under Peter Karlssons smått klassiska rekord från 1996. Mäktigt att se. Perfekt start, viljeladdad finish; Larsson kunde inte gjort det bättre.
*. *. *
Själv är jag särskilt svag för 800 meter. Blev det i lumpen för länge, länge sen. Inte för att jag sprang just den distansen - men halva. Eller rättare sagt: knappt halva. Överfurir Persson ledde mig av banan strax före målgång. Då sprang jag inte längre. Jag raglade. Drabbad av mjölksyrechock. Påmind om min allmänna bräcklighet. Jag var faan inte tränad att springa 400 meter, framförallt inte i full rusning från start. Men där föddes nog min beundran för riktiga 400-meterslöpare - och ännu mer för sådana som klarade 800 utan att kollapsa. Därför blev jag glad över Andreas Kramer igår. Killen sprang i vass konkurrens in som tvåa på 1.44,95. Vid fullt medvetande. En tid och ett tillstånd jag bara kunde drömma om när det begav sig - på halva distansen.
*. *. *
Vad mer hann jag se? Två svenska hinderlöpare, Emil Blomberg och Vidar Johansson, på tider runt 8.20. Långt från yppersta världstoppen, utmärkt från deras egen normala resultatnivå. Alla kan inte vara ”Ståhl”, friidrotten behöver sina undanskymda kämpar. Utan dem inga games. Imponerad blev jag också av Max Hrelja på 110 meter häck. Malmöbaserad östgöte, tävlar för MAI. Klockades för 13,66 sekunder i försöksloppet, putsade tydligen till 13,53 i finalen som jag dessvärre missade. Jag vet: de bästa i världen gör numera under 13 sekunder - men den som växt upp med Bosse Forssander förstår verkligen att respektera 13,53. För 60-talets svenska stjärna var 14 blankt något av en stående drömtid, underskriden blott vid lyckliga tillfällen (13,73 som bäst).
*. *. *
Vad jag inte förstår är varför friidrotten förpassats till medieskugga. Typiskt nog ingen resultatlista från Paavo Nurmi Games i dagens Sydis. Trots svenska intressen, även lokala i tidningens spridningsområde. Bara en liten notissnutt om Henrik Larssons 100-metersrekord. Spaltutrymmet går åt till att berätta om Peter Gerhardssons kapning av Janne Anderssons idé från ett tidigare fotbollsmästerskap, har glömt vilket. Men då var det Andreas Granqvist som nominerades i truppen utan att vara spelduglig, nu är det Caroline Seger som slinker med till VM på sentimentala grunder. Tufft tydligen att vara förbundskapten, svårt att klippa band till gamla vänner. Tufft också med modern nyhetsvärdering. Ännu en Segerkrönika på bekostnad av allt annat...ja, kanske det. Men jag blir ganska trött faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar