Kallur's "skrämmande" comeback

Europamästerskapen kommer slag i slag nu. Innan fotbollens är över går friidrottens igång. Närmre bestämt i morgon, i Amsterdam. Mest uppmärksamhet såhär på förhand riktas förstås mot Sanna Kallurs comeback på 100 meter häck. För egen del tänker jag inte se den. Törs inte. Är rädd att det ska gå åt helvete. Att hon snavar, faller, gråter, gör sig riktigt jävla illa. Igen. Uthärdar knappt tanken, blundar hellre än bevittnar. Och kollar på text-tv i efterhand om det gått lyckligt, vilket jag självfallet hoppas. Men allvarligt talat skräms jag lite av Kallur - och egentligen av alla besatta människor, idrottsstjärnor eller andra. Hur kan man rehabträna i sex års tid, plåga kroppen, genomlida bakslag på bakslag, för att mot alla rimliga odds ta sig tillbaka till det som orsakat ens lidande? Är inte livet större? Är det bara jag som inte fattar?