Den "osande" vägen till OS

Michel Torneus i längd. Kim Amb i spjut. Axel Härstedt i diskus. Alla tre har klarat stipulerade OS-kvalgränser under de senaste dagarna, det gläder mig mycket. Så mycket att jag nästan känner olust över att ifrågasätta tävlingarna där prestationerna utförts. Det var ju inte på EM, liksom. I skarp konkurrens, inför betalande publik och avslöjande tv-kameror. Där och då, i det som sades vara sista chansen att OS-kvala, sket det sig. För Torneus del på ren otur, för Härstedt och Amb på obefintliga respektive otillräckliga resultat. Men se, plötsligt fanns det nya "tävlingar". Torneus for direkt till Spanien och fick till ett monsterhopp på 8,44 i en folktom anläggning, sånär som på ett pliktskyldigt antal funktionärer. Amb fann på liknande sätt lyckan i Karlstad, Härstedt i Helsingborg. Tillrättalagda "tävlingar" i minimal konkurrens, bortom kontroll för gemene man. Men som sagt, hellre glädjas än illa spekulera. Jag tänker på hur de här killarna - och många med dem - slitit, kämpat, försakat mycket av ett "normalt" liv, för sin gemensamma OS-dröm. Det är dem väl unt att få den infriad, nästan oavsett omständigheter. Och vem vet: ikväll finns det kanske nya "sistaminutentävlingar", just friidrotten brukar vara bra på att ordna sådant. Än ska vi nog inte räkna bort t ex bröderna Arrhenius.