Renare på Benke's tid

Okej. Jag ger mig. Inser att jag tycker för mycket om friidrott för att inte titta på VM. Trots alla dokumenterade dopingfall och alla mina misstankar om de icke dokumenterade. Försöker övertyga mig själv om att de flesta som tävlar faktiskt är rena. Som på Benkes tid. Benke Nilsson alltså. Sveriges bäste höjdhoppare på 1950-talet, då när di dök över ribban. Jag växte upp med Benke, ville bli som han. Det ville alla små knattar i 50-talets Oskarshamn, höjdhoppsställningar att träna på fixades fram på var och varannan gård. Själv stannade jag på 1,25, vill jag minnas. Benke tog visst 2,13 som bäst, ett världsresultat på den tiden. Benkefebern drog över landet - ända tills Dan Waern slog igenom. Då ville jag och mina kompisar bli medeldistansare istället, Oskarshamn (och senare Karlskrona) kryllade plötsligt av små Waernwannabe's. Doping hade ingen ens hört talas om, definitivt inte inom friidrotten. Där var det talangen i sig som var prestationshöjande. Talang i kombination med träning och kanske ett visst mått av naturbegåvning. Ädel och fin tävlan, man mot man på lika villkor. Så sa de vuxna, och så färgades min syn på friidrotten. Lite sitter det i än idag. Eller också ganska mycket. Gammal kärlek kan krackelera men aldrig rosta helt - det är vad jag känner nu under VM, ibland nästan motvilligt. Och ikväll blev jag förresten skum igen. Ja, på hon jamaicanskan Fraser-Pryce som vann damernas 100 meter i utklassningsstil. Jag får liksom inte ihop det. På herrsidan förklaras ju ofta Bolt's överlägsenhet i sprint med hans exceptionella fysik, att hans längd och reslighet ger honom en fördel gentemot konkurrenterna. Men hur förklarar man då fenomenet Fraser-Pryce? Där är det ju tvärtom, hon är minst av alla. Det är när man begrundar detta som fantasin börjar skena, i alla fall min. Så var det aldrig på Benkes tid, det kan jag lova.