Möte som stämde till eftertanke

Var på frukostträff med Idrottsmuséets Vänner i morse. Givande som alltid, den här gången med proffsboxaren Maria Lindberg som inbjuden hedersgäst/föreläsare. Hennes historia torde vara väl känd vid det här laget: hjärnblödningen under en amatörmatch i Finland på 1990-talet, livstidsavstängningen som följde, den envetna kampen för att få en ny chans. Allt genomlyst i bl a en uppmärksammad tv-dokumentär häromåret. För den som till äventyrs missat bakgrunden bjöd Maria Lindberg på en repetition i morse - men framförallt uppehöll hon sig kring nuet. Boendet i Hamburg, vännerna och livet där, den tyska licensen som gör det möjligt och fullt lagligt för henne att proffsboxas. Ja, inte i Sverige, här ligger boxningsförbundets dom fast. Men på tillräckligt många platser och galor för att bli världsmästare. Tre gånger om, faktiskt. Vilket förstås säger en hel del om proffsboxningen i stort: marknaden är fri, VM-bälten finns hur många som helst. På damsidan är konkurrensen heller inte särskilt mördande, Lindberg själv blev t ex "världsmästare" redan i sin femte fajt. Hursomhelst är det svårt att inte beundra Maria Lindberg. Hennes mod, hennes envishet, hennes passion som möjligen tangerar gränsen för vansinne. Och så hennes förmåga att klä allt i ord. Det blev en fin morgon, fin fast lite vemodig. Tänker på priset som Maria Lindberg fått betala - och som hon anförtrodde mig vid eftersnacket: splittringen inom den egna familjen. Hennes mamma kollar aldrig på en match, vill inte, vågar inte efter den fasansfulla händelsen i Finland. Hennes pappa däremot kollar allt från ringside, vågar inte låta bli att titta. Som utomstående kan man bestämt förstå båda.