Givare - men också tvivlare

Man ser dem varje dag och överallt numera, människorna som förändrat Malmös gatubild. Eller möjligen anpassat den till någon slags europeisk storstadsnorm. Tiggarna alltså. Rumäner, bulgarer, romer eller icke romer, män som kvinnor. Alla sitter på marken i anslutning till butiksentréer och liknande, alla har pappersmugg som "arbetsredskap", nästan alla har lärt sig att säga "hej" och "tack" på felfri svenska. Hej oftast, eftersom det relativt sällan ges anledning att säga tack. De flesta av oss icke-tiggare går förbi. Låtsas att vi inte ser, saknar kanske lust eller förmåga att hjälpa till. Somliga stör sig på riktigt. Muttrar, svär, tycker att allting var bättre förr. Förbannar EU, hyllar SD. Själv hör jag till den klick som brukar lägga en slant. Det gör mig inte till en finare människa än andra, det gör mig bara till den jag är. Bekymret nu, känner jag, är insikten om den förbannade verkligheten. Mina små bidrag verkar inte göra någon skillnad. Damen utanför Netto t ex, här där jag bor, kommer ju tillbaka dag efter dag. Vecka efter vecka. Månad efter månad. Oavsett hur många femkronor eller tior jag droppar i hennes mugg. Det gör mig frustrerad, skam kanske till sägandes. Känner liksom inte att jag löser eller ens lindrar problemen, snarare att jag faktiskt underhåller problemen. Skumt. F ö finns det svenska tiggare också fast de sitter inte, de går, står eller irrar runt. Senast igår blev jag uppsökt/attackerad av en cigarettbommande dam i den lägre pensionärsåldern. När hon fick en undrade hon om jag möjligen kunde tänka mig att avstå två. Så utstuderat fräck skulle aldrig en migranttiggare vara, den saken är klar.