MFF är med i racet

Malmö FF-Olympiakos 2-0. Ett svenskt lag som tar för sig i Champions League, det var min själ inte igår. Fantastisk match av MFF, rättvis seger även om målen var lite slumpartade. Båda i öppen bur av Rosenberg efter grekiskt försvarssjabbel, särskilt grovt vid det första. Men MFF skapade också målmöjligheter av egen kraft och skicklighet, flera riktigt heta. Olympiakos hade mer boll men färre chanser. Hörde Lagerbäck säga i tv att matchen lika gärna kunde slutat 3-3 eller 4-4, det förstår jag inte alls. Skulle Robin Olsen släppt in allt som kom i hans väg? Någon enstaka kanonräddning tvingades han till, resten var tämligen pliktskyldiga ingripanden. Men imponerande är han förvisso, MFF-keepern. Påminner en del om Möller, tycker jag. En annan MFF:are jag lärt mig uppskatta är afrikanen med det skånskklingande namnet Adu. Han är diskret som spelartyp, glänser inte, gör bara ett förbannat nyttigt jobb för laget. Och så Rosenberg. Kunde aldrig tro att han hade så mycket kvar att ge efter alla år i proffssvängen, ofta som bänknötare dessutom. Men mannen har ju allt kvar: hungern, spelintelligensen, målsinnet. Mäktigt att skåda! Allra bäst ikväll var kanske ändå resultatet som meddelades från den andra matchen i gruppen: Atletico Madrid-Juventus 1-0. Det innebär att alla fyra lagen står på tre poäng efter två omgångar - även den tänkta strykpojken från staden där jag bor. Man behöver inte vara blådåre för att gilla läget.