Klas Ingesson i mitt minne

Klas Ingesson är död. Kämparnas kämpe, krigarnas krigare. Beskedet kom inte oväntat, hans öde var känt. Det kom bara så plötsligt; så sent som för någon vecka sedan var Klas Ingesson fortfarande tränare i Elfsborg. Rullstolsburen, märkt av sjukdom, men hängiven och engagerad som i good old days. Det är ju så jag minns Klas Ingesson som spelare. Att han var hängiven. Energisk för ett helt lag. Ingen individualist, ingen virtuos, sällan den som glänste. Men aldrig nånsin den som vek ner sig eller gav upp. Det skulle en djävulsk cancer till för att besegra viljemänniskan Klas Ingesson, det är så jag känner ikväll. Heder åt Elfsborg som tog in honom i värmen under den utmätta tiden, det hade varit lätt att göra tvärtom. Och så slår det mig att på lördag, i allsvenskans sista omgång, möts Brommapojkarna och Elfsborg. Två klubbar i sorg. Ibland tar ödet kusliga vägar.