Vad hände med ”den svenska modellen”? Nej, ingen politik den här gången. Jag menar i fotboll. Försvarsstyrkan, disciplinen, organisationen, grovjobbet; allt det där som genom åren blivit något av ett signum för landslaget. Småtråkigt ja, men hyfsat framgångsrikt. Är modellen skippad, eller? Har vi fått för oss att vi kan matcha de stora fotbollsnationerna på deras villkor? Kan inte låta bli att undra, tycker att tecken i den riktningen skymtats allt tydligare. Senast igår mot Portugal, 0-3. Fjärde raka förlusten i Nations league, i och för sig en turnering som kanske endast intresseklubben antecknar.
*. *. *
Sverige har av någon anledning - jag har glömt hur och varför - hamnat i A-gruppen. Med Frankrike, Portugal och Kroatien. Europas ”grädde”. Mycket begärt att vi ska kunna hävda oss där förstås. Men jag är rätt säker på att ”den svenska modellen” hade gjort livet lite mer komplicerat för motståndarna. Jobbigare att skapa chanser, svårare att göra mål. Inte som igår när portugiserna fick vinna under närmast lekfulla former. Kanske är förklaringen så enkel som att Sverige helt plötsligt saknar rätt spelartyper för att upprätthålla modellen. Jansson/Lindelöf är liksom inte det bästa mittbacksparet i modern blågul tid. Vems felet är vet jag inte, förmodligen bådas. Även om Jansson ensam får ta skiten på sociala medier. Hela backlinjen är f ö ett problem. Otajmad, oelastisk, ”osvensk” om man så vill. Fast där får man väl inkludera lagbalansen i stort; försvarsspel börjar ju i anfallet, sägs det.
*. *. *
En annan förklaring kan vara att förbundskaptenen Janne Andersson gått vilse. Tappat karta & kompass, förlorat orienteringsförmågan. Jag ser ingen kylig analytiker längre, ingen slipad taktiker. Jag ser bara en sur gubbe som skyller allt på domarna. Gult kort igår, både på honom och den assisterande förbundskaptenen Wettergren för upprepade protester. Så lågt, så ovärdigt. I min egen lilla bok kvalificerade sig Andersson för rött i 87e minuten. Då bytte han in Martin Olsson och Sebastian Larsson. Som för att understryka att gammalt nog ändå är bäst - och framtiden en senare fråga. Själv stängde jag av tv:n i det ögonblicket, ridån gick ner. Men Alexander Isak var bra i sitt inhopp. Och Kulusevski glimtade till då och då. Alltid något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar