I tider som dessa får man kämpa med sitt handbollsintresse. Fem omgångar in i ligaspelet har jag inte sett en enda match. Det kan inte ha hänt sen barndomsåren i Oskarshamn - och då var förklaringen naturlig: handboll fanns inte på kartan i den stan. 65 år senare heter förklaringen besöksförbud, relaterat till ett elakartat virus. Matcher får spelas, men inte beskådas. Jo, i tv förstås. Om man har lust - och råd - att köpa på sig rätt kanaler. Personligen har jag råd men saknar lust. Fotbollssäsongen är ju förlängd pga den fördömda coronan, man tvingas helt enkelt prioritera. Av mentalhygieniska skäl. Och sociala, delvis. Skulle man se allt man ville se hade man förmodligen slocknat för gott i tv-fåtöljen. Utan fru, utan vänner.
*. *. *
Helt har jag nu inte släppt handbollen. Jag tar del av matchresultat och målprotokoll, följer mina Karlskronalags öden och äventyr - IFK:s framförallt - mera närgånget online. Och jodå, jag vet att det inom kort blir tillåtet att gå på match. Eller åtminstone möjligt. Om man har tur i lottdragningen, vill säga. Myndigheten som bestämmer åt oss har satt gränsen vid 500 åskådare - och det slår ju lite olika beroende på var i landet handbollsklubbar och handbollsnördar är hemmahörande. På vissa platser är 500 i paritet med det ”gamla normala”. På andra, Kristianstad inte minst, är det en droppe i ett läktarhav. Och det är då, förmodar jag, som lotten kommer att avgöra vem som får respektive inte får kolla på match live. Ett farsartat scenario som jag helst väljer att inte medverka i. Osäkert dock om det blir ett problem just här i Malmö.
*. *. *
Som HK Malmö inlett ligaspelet lär 500 räcka som publiknorm en tid framöver. Tre förluster på fem matcher väcker inte den nörd som slumrar. Vanans makt kan också vara en faktor att beakta. Handbollsvänner är ju trots allt som människor generellt; sårbara för störningar i ingrodda rutiner, svåra att återerövra genom ett knapptryck. Jag tror alltså inte på någon rusning eller hausse bara för att Myndigheten gläntat på dörren. Rädsla slår mod, statliga restriktioner trumfar mänskligt förnuft. Det riktigt sorgliga med detta är de logiska följdfrågorna. Vilken arenaidrott överlever utan publik? Vilka sponsorer vill stötta verksamheter som inte längre utgör någon allmän lockelse? Vilka klubbar kan avlöna spelare i det ”nya normala”? Dystra tankar. Förhoppningsvis ogrundade. Men lik förbannat förankrade i en bister verklighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar