När IFK Malmö efter 77 svåra år - jag överdriver men det känns så - äntligen når en framgång i fotboll, ja då riktas fokus mot att klubben trotsat coronarestriktionerna. Uppemot 300 personer släpptes tydligen in vid den avgörande matchen i söndags. Trehundra. På ett stadion som rymmer nästan 30000. Väl medveten om den tillåtna gränsen på 50 har jag ändå svårt att bli upprörd. Skam till sägandes blir jag snarare upprymd. Hellre lite civil olydnad än slavisk lydnad i civilisationen. Om en viss krönikör fått bestämma hade ju gator och torg och idrottsanläggningar och gud vet allt legat tomma och öde. I den heliga skräckens namn, amen.
*. *. *
Jag tror det ligger i människans natur att vilja leva den stund vi har på jorden. Göra egna val, egna riskbedömningar. Gå på match, gå på konsert, gå dit lusten bär. Räkna upplevelser hellre än dagar. Ja, även under en pandemi. De allra flesta inser att livets förgänglighet inte kom med corona. Något alternativ om evigt liv finns inte heller, mer än möjligen i extremreligiösa kretsar. Statligt beordrad isolering och distansering kan kanske fungera under begränsad tid, vi är trots allt ett fogligt folk. Men i längden - aldrig. Därför var det sorgligt att höra socialministern på tv i morse. Hon flaggade för skärpta restriktioner. Till sommaren. 2021 alltså. Nån som tyckte sig ana ljuset? Var god och släck. Som dysterkvist överträffade ministern faktiskt megafonen, alias krönikören.
*. *. *
Jag vet. Sverige är lindrigt drabbat jämfört med många andra länder. Av panikåtgärder mot viruset, menar jag. Det är en tröst, om än en ganska klen: de åtgärder vi har har vi ju trots allt här, i Sverige. Och alltmer talar för att det ”tillfälligt normala” kan bli det ”bestående normala”. Bytt bytt, kommer aldrig igen liksom. Om vi inte gör som de trehundra fotbollsvännerna i söndags. Tar besluten i egna händer, ger lusten en chans mot rädslan. Bejakar livet, inklusive dess risker. Slutligen: känn ingen skam, IFK Malmö. Anledning saknas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar