”Livet är som en påse. Tomt och innehållslöst om man inte fyller det med någonting”. Så filosoferade Hasse Alfredson redan för ett halvt århundrade sedan. Då var det humor på hög nivå, skrattkittlande visdomsord i en tidstypisk revy. Han skulle bara visst hur det blev, Alfredson. Med livet och påsen alltså. När det prövas mot ett lömskt virus som kallas corona. När staten stjäl kommandot över påfyllnaden av kvalitet. Hur inte minst hans egen bransch - kultur & nöje - drabbas. Hur påsen plötsligt blir både tom och lös - och all underhållning något helt försumbart.
*. *. *
Igår kom det bekräftande beskedet från Folkhälsomyndigheten, alias regeringen. Underhållningsindustrin, inkluderande kultur, nöje, idrott, särbehandlas negativt på fortsatt obestämd tid. Den halvt utlovade höjningen till 500 personer vid ”allmänna sammankomster” uteblir, 50 kvarstår som ett rent hån. Det kunde lika gärna varit 0, fråga vilken klubbkassör eller nöjesarrangör som helst. Anledningen till de inhiberade lättnaderna är ”ökad smittspridning” i samhället. Ingen dramatisk, snarare ytterst begränsad. Och på intet sätt kopplad till just kultur & idrott. Ändå är det där - bara där - staten sätter in stöten. Shopping är okej, krogträngsel får passera.
*. *. *
Nöjes-Sverige är under hot nu, det behöver man inte vara part i målet för att inse. Elitidrott överlever inte utan publik. Inte teaterkonsten heller. Eller scenkonst generellt. Alla dessa restriktioner och pålagor leder förr eller senare till utbredd föreningsdöd. Kulturellt beckmörker. Staten kan ju inte i evighet pumpa in lånade stödmiljarder, någonstans går väl gränsen även för den sortens idioti. Själv är jag så innerligt trött på att vara en del av alibit för alla pekpinnar uppifrån. 70 plus, astmatiker, lätt överviktig...urtypen för personer staten säger sig vilja skydda. Vilket i och för sig inte är sant: det är vården som ska skyddas från eventuell överbelastning, inget annat. Livet har sina risker, den värsta är nog att inte våga leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar