Det klickas som aldrig förr på den här bloggen. Anledningen är min ojämna kamp mot coronaviruset. Jag kunde valt att stänga bloggen. Tysta ner, låtsas som ingenting, bäddat in mig i den personliga integriteten. Men det hade inte varit jag. Öppenhet är bäst, så länge man inte har nånting att dölja. Och varför skulle jag dölja att även jag fått covid-19? Såg i tidningen idag att över två miljoner människoliv gått till spillo i sjukdomen. Åttatusen bara i Sverige. Man kan bli mörkrädd för mindre. Ödmjuk för ännu mindre; jag lever, har kraft att kämpa. Nära och kära som bär mig genom svårigheterna. Kan berätta att jag anar ljuset. Igår var jag uppe hela dan. Hann inbilla mig att ”faan mannen, det har vänt”. Inte riktigt. Syresättningen sa nåt annat. Idag är jag lite trött igen. Och smaksinnet är fortsatt ett sorgebarn, jag känner i princip ingen skillnad på clementin och gräddbulle. Men det var värre för en vecka sedan. Mycket värre. Jag tror jag har en rimlig chans att komma tillbaka nu. Det känns så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar