Tankar från covidverkstan...

Vaknade med en känsla att allting var bättre. Satte mig på sängkanten - och insåg snart att jag hade drömt. Ingenting är bättre. Allting är likadant. Som igår. Som i förrgår. Som för tio dagar sen när det började. Konstant illamående. Djävulsk trötthet. Illavarslande sjukdomskänsla i kroppen. Men nej, ingen panik. Jag syresätter själv blodet något sånär, behöver inte sjukhusvård. Nära igår dock. Ambulansen var här och gjorde en s k bedömning, detta på anmodan av 1177. Mina värden var låga, allmäntillståndet miserabelt. Men jag ”klarade mig”. Vem vill ligga på sjukhus över jul? Vem vill åka blåljus rakt ut i ovissheten? Väldigt många tvingas göra det, alla mina tankar går till dem. Jag har haft tur. Än så länge. Även om ”tur” förvisso känns som ett konstigt ord när man mist hela det normala välbefinnandet.