Spelet bättre, krisen värre

Hammarby-MFF 3-2. Nej, ingen omedelbar Danneeffekt för MFF. Tvärtom, fördjupad kris. Den här smällen var nog den värsta hittills. Ledning två gånger, 1-0 och 2-1, spelmässigt en förbättring mot tidigare. Men lik förbannat noll poäng. Det där med förbättring gäller nämligen inte försvarsspelet. Hammarby fick göra 2-2 och 3-2 alldeles för lätt...om nu MFF fortfarande gör anspråk på att vara ett topplag. Och det gör man tydligen: såg i tidningen att vd:n Niclas Carlnén visserligen hade reviderat målsättningen om guld till en förhoppning om topp tre. "Då blir jag nöjd", sa Carlnén. Jag är rädd att han blir missnöjd när allt ska summeras. Topp tre...med det försvarsspelet? En backlinje som inte hänger ihop. Som inte markerar vid fasta situationer. Som inte kommer rätt i duellspelet. Som inte krymper ytor för motståndaren utan snarare öppnar dem. Ikväll blev Lasse Nielsen dessutom utvisad tidigt i andra halvlek. Helt korrekt, men inte vad MFF behövde. En annan sak MFF inte behöver är förstås den mängd av skador som tunnat ut truppen. En handfull "normala" startspelare var borta även mot Hammarby, mest saknades målvakten Dahlin. Fredrik Andersson i all ära men inte lyser det av pondus kring honom. Det positiva i MFF ikväll var inställningen. Löpviljan, kämpaglöden. Främst personifierat av Oscar Lewicki. Strandberg också till sin fördel, Rosenberg lysande så länge han orkade. Bonke inledde lovande men försvann efterhand. Fullt naturligt: priset för ett år i karantän är förlorat matchtempo. För ordningens skull bör jag kanske påpeka att båda ytterbackarna, Binaku och Larsson, var bra på halva jobbet, dvs i den offensiva delen. Härnäst väntar formstarka Häcken för Malmös svårt stukade storhet. En till förlust och 1999 börjar spöka på allvar...