MFF mörkar, hovpoeterna hukar

Föregående inlägg om Mjällby-MFF kom lite hastigt på, jag kunde ju t ex nämnt att Mjällby bytt ut sju spelare från startelvan i senaste allsvenska matchen mot Östersund. Med all respekt för truppen i dess helhet uppstod ändå flagranta tomrum efter normala trumfkort som Agardius, Löfquist, Batanero och Joel Nilsson. De tre senare byttes in sent omsider men då var matchbilden redan ”satt”, svår att göra något åt. MFF däremot kom i princip ordinarie. Minus Anders Christiansen som gissningsvis är skadad. Veta kan man inte, det nya normala med MFF är locket på. Ingen matchtrupp, ingen laguppställning, ingen öppenhet kring eventuella skavanker. Media ska hållas kort, tydligen. Fotbollsvänner i allmänhet och supportrar i synnerhet också kort, liksom av bara farten. Osmakligt, MFF. Otidsenligt. Och obegripligt. Vad finns att dölja? Vad är det som inte tål ljuset? Eller har MFF blivit en intern angelägenhet, offer för sin egen stöddighet? Och varför spelar lokalpressen med i den vämjeliga smörjan? Jag ser inga kritiska frågor någonstans. Ingenting om talangen som försvann - Adi Nalic. Ingenting om det uppskrivna ”mandatet” som havererat - nye tränaren Tomassons satsning på yngre förmågor. MFF tuggar på i veteranspåret, ostört så att säga. Det är som om klubb och hovpoeter förenas i den bisarra drömmen om guld varje år - och glömmer värdet av både förnyelse och ödmjukhet. Om matchen igår kan tilläggas att spelkvaliteten var blandad, mestadels låg. Särskilt vid en jämförelse med den andra cupsemifinalen mellan Elfsborg och Göteborg. Även där krävdes förlängning för ett avgörande, dock inga straffar eftersom Göteborg gjorde 1-0 i tid. Målskytt: Victor Wernersson, ytterligare en bortsorterad MFF-planta.