Fotboll som är så kul - annars...

Inte ofta jag blir förbannad när jag tittar på fotboll. Ikväll blev jag. Satte mig tillrätta för att se Valenciennes-Paris i franska ligan - och kräsen har jag aldrig varit, inte det minsta. Men detta var så dåligt att jag kom på mig själv med att längta efter en ängamatch i Malmös småklubbsmylla. Paris vann med 1-0, det var synd. 0-0 hade passat bättre. Zlatan hade ett rätt i matchen: framspelningen till Cavanis mål. I övrigt verkade han mest trött, oinspirerad och misslynt. Ändå var han inte sämst i laget - en sån som Pastore förstörde hela anfallsuppbyggnaden med bollmottagningar och passningsspel av undermålig kvalité. Lavezzi var en annan lanka i leken; ner med blicken i marken, tuta och kör, går det så går det. Och Cavani...hade han inte gjort målet hade han varit osynlige mannen. En enda Parisspelare visade respekt för sig själv och sin lön: Verratti, den lille mittfältsterriern. Han gjorde jobbet åt divorna. Sen är det klart, kan man vinna med det spelet är det väl ett slags styrkebesked. Eller också ett slags besked om klassen på den franska ligan. Roligt att bevittna var det verkligen inte - och inte blev man så mycket gladare av den efterföljande matchen mellan Monaco och Bastia. Stängde faktiskt av i halvtid. Fast i det fallet mest pga kommentatorn. Lät ungefär som han Hussfeldt, men med gällare röst. Allt detta statistikrabblande för att liksom glänsa...alltså, lägg av. Vem faan som helst kan googla fram fakta om spelaren den och den, det imponerar inte ett smack. Det stör. Kommentera matchen och låt bilden göra jobbet, det är själva poängen med tv. Tack för kaffet.