Blytung blågul triumf

Irland-Sverige 1-2. Detta var vad jag kallar en tung seger, förmodligen direkt avgörande för andraplatsen i gruppen. Sverige har ju fördelen att möta Tyskland hemma i sista omgången. Ja, jag menar fördelen. Tyskarna har så dags redan säkrat gruppsegern - och vad det betyder såg vi i motsvarande läge mot Holland häromåret. Då var det EM-kval, nu VM-kval men "regeln" är densamma: ett lag som har råd att förlora vinner sällan, även om det är bättre i grunden. Motivation slår klass, om inte tio gånger av tio så åtta eller nio. Nå. Sverige har ett par blindskär att passera innan dess. Kazakstan borta först. Lurigt men överkomligt. Med kvällens match på näthinnan är det faktiskt svårt att inte vara optimistisk. Tror aldrig jag sett Zlatan spela så lite för sig själv och så mycket för laget. Planens kung i mina ögon! Tror aldrig jag sett Elmander göra en bättre landskamp - eller för den delen ett snyggare mål: hans 1-1-nick var praktfull, nästan drömlik. Tvivlar på att jag nånsin sett nån mer otippad matchhjälte än Sveriges 2-1-skytt: Anders Svensson, 37. Ett så distinkt avslut trodde jag inte han var mäktig, inte nu längre. Passet från Zlatan var förstås mästerligt, det ska inte glömmas bort. Däremot glömmer jag gärna matchens tjugo inledande minuter. De var förfärliga ur ett svenskt perspektiv. Märkligt hur det kan svänga, men det är väl det som är fotboll. Antar jag.