Grymt, Kristianstad

Sävehof-Kristianstad 27-32. Finalfesten är räddad. Lugi-Sävehof två gånger om hade varit too much för oss någorlunda neutrala handbollsnördar. Nu får vi Kristianstad-Drott på herrsidan, ett klassikermöte mellan två storheter som gått olika vägar till pånyttfödelse. Drott med i huvudsak unga talanger från närområdet, plockade innan de hunnit bli "namn". Kristianstad med en tydligare - och dyrare - satsning på det redan etablerade. Lucau, Möller Madsen, Gudmundson, Sjöstrand med flera. Och Ola Lindgren som tränare, icke att förglömma. Femte semifinalmatchen mot Sävehof blev en formidabel triumf för just Lindgren. Lagets fokus var maxat från början till slut, tändningen glödande men ändå kontrollerad, anspänningen på exakt rätt nivå. Sådan tränare, sådana spelare, den tanken slog mig redan efter några få minuter. I försvaret uppträdde ju nästan alla oranga som små Lindgrenkopior. Hårt. Skoningslöst. Vid behov alldeles på gränsen till brutalt. Ja, som Lindgren själv när han en gång i tiden förärades titeln "världens bästa försvarsspelare". Lucau var dessutom briljant i buren och Möller Madsen som ett monster i skyttet. Och över allihopa lyste min egen specielle favorit Darko Martinovic. Nä, skojar bara. Martinovic är sällan den som lyser, och ännu mera sällan den som får beröm. Men jag gillar honom, gillar hans strävan att sätta lagkompisarna i läge. Stora egon finns det nock av ändå i handbollen. Hursomhelst. Sävehof, av alla lag, hade inte en chans mot detta mäktiga Kristianstad. Det tror jag inte Drott kommer att ha i finalen heller, ärligt talat. Såvida inte Perez Marne...