Friidrott på tv ikväll. Göteborg Grand Prix, närmre bestämt. Trevligt som omväxling, man vill ju inte fastna som bolltittare. Synd bara att det blev som det blev. Ojämnt prestationsflöde utan de där riktiga topparna. Olyckliga intermezzon som råkade drabba just svenska löparhopp. Fem övertramp av sex möjliga från den bästa vi har: Ståhlmannen i diskus. En kommentator som gick igång på att svenska 1500-meterslöpare klockades för dryga 3,42. Herregud, sådana tider gjorde Dan Waern. För 60 år sedan. På sämre banor och i sämre skor. Men varför klaga? Kanske är det jag som lägger ribban på fel höjd.
*. *. *
Man kan liksom inte tävla med det förflutna. Bara mot befintlig konkurrens. Och sig själv. I det perspektivet gjordes så klart en del respektabla prestationer. Den bästa av Tilde Johansson, ung längdhoppare från Falkenberg. 6,54 är inga ljusår från internationellt gångbar nivå, och hon har säkert mer i sig. Fanny Roos är en personlig favorit. Jag menar, hur många tjejer stöter kula? I det stora hela alltså. Inte jättemånga, det finns glamorösare val att göra på idrottsområdet. Första gången jag läste om Roos var under en fiskesemester i Tingsryd. Hon är nämligen bördig från de krokarna - och lokalpressen uppmärksammade stort att hon vunnit ett ungdoms-SM. Säkert tio år sedan. Sen dess har hon kämpat på med kulan. Blivit bättre och bättre, starkare och starkare. Vann ikväll på 18,50 nånting, satte svenskt rekord förra veckan med en stöt över 19. Nosar på världseliten. En ros till Roos. Envis som en småländska lär hon inte sluta förrän hon stött 20 meter.
*. *. *
En annan favorit är medeldistansaren Johan Rogestedt. Han har ett löpsteg som jag nog inte sett sen Waern’s dagar. Okej, möjligen Gärderud också. Sen har han sina övermän förstås, Rogestedt. Ingen som springer lika snyggt - men dessvärre ganska många som springer snabbare. Ikväll blev han femma, eller om det var sexa, i ett internationellt spetsat 800-metersfält. Hygglig tid, under 1.47. Det var i det loppet Andreas Kramer skulle utmana om segern - men tyvärr, på 800 är det som det är. Trångt. Hög olycksrisk. Svårt att försäkra sig. Och plötsligt bara låg han där, Sverigeettan. Omkullsprungen, berövad alla möjligheter att komma igen. Kramer fick bryta. Kalle Berglund på 5000 meter rönte visst ett liknande öde. Men just då råkade jag nicka till, så helt säker är jag inte.
*. *. *
Kul att svensk friidrott fick lite tv-tid, tveksamt om det gav någon PR. Bortskämd är man väl också, i sanningens namn. Av den fantastiske Daniel Ståhl, inte minst. I sitt enda godkända diskuskast gjorde han nästan 67 meter - och i ett av de underkända över 70. Man noterar det som ett resultat bland andra. När man egentligen borde tokjubla och kyssa de där jättefötterna mannen har så svårt att hålla kvar i kastringen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar