Högtidsstund med Arsenal

Normalt är jag smått allergisk mot jippomatcher i fotboll. Dock inte när Arsenal är part i målet. Då tar jag alla typer av match alla dar i veckan. Och jag är inte ensam om galenskapen. På Ullevi igår kväll var vi närmare 30000. Trots regn. Trots höstvindar. Trots att matchen mot Manchester City inte gällde nånting - förutom att håva in pengar. De billigaste biljetterna kostade 490 spänn, de dyraste nästan det dubbla. Vilket bör betyda publikintäkter på åtminstone 15 millar. Fördelningen vet jag inget om men klubbar som Arsenal och Man City kommer så klart inte till Göteborg i välgörenhetssyfte. Lika lite som t ex Bruce Springsteen gör det, om man ska dra en parallell till rockens värld. Men nog om det. Matchen - marknadsförd som Supermatchen - blev underhållande, vänskapskaraktären maskerades tämligen väl. Och som Arsenalfan upplevde jag en högtidsstund, ett halleluja moment. Ullevi badade i rött och vitt, uppskattningsvis 75 procent av alla som var på plats höll alldeles tydligt på "mitt" lag. Det är nåt med Arsenal och Sverige, oklart vad, men jag tvivlar på att någon annan fotbollsklubb har lika många vänner och sympatisörer i vårt avlånga land. Tre gånger reste vi oss upp och tokjublade tillsammans. Det var när Arsenal gjorde mål. 1-1, 2-1, 3-1 i ganska rask följd, sedan City tagit ledningen. Vackra mål, lite typiska för Arsenal när Arsenal är som bäst. En mängd passningar på one touch i blixtrande tempo, öppnande instick och distinkta avslut. Fotboll att sucka åt - av vällust. 3-2 blev det till slut, City reducerade efter lite lättsinnighet i Arsenals bakre led. Det hade vi råd med, en kväll som denna. Liksom vi hade råd med ett visst stjärnfall: Özil med flera saknades i den rödvita truppen. Eller sparades kanske till kommande helg. Då börjar nämligen Premier League. Engelska ligan, som man sa förr. Arsenal har inte vunnit den på ett tag och lär nog inte vinna den i år heller. Gör inget, förändrar inget.