Danmark-Sverige 26-24. Finalen i ett långt utdraget handbolls-VM blir sällan bästa matchen. Inte denna heller. Det var tydligt att vissa spelare hade tömt krafterna, spillt krutet. Speeden saknades, kontringarna uteblev nästan helt. Viljan däremot. Den var förvisso inte förbrukad i något av lagen. Därav ett nog så fascinerande ställningskrig som till slut avgjordes på ett målvaktsspel bortom det normala. Niklas Landin i den danska buren tog allt när det väl drog ihop sig. Han, egentligen bara han, var skillnaden. Annars kunde Sverige vunnit. Kanske.
*. *. *
Finalförlusten känns tung, men samtidigt lättsmält. Sverige har i förhållande till förhandstipsen gjort en sensationell turnering. Spelat nio matcher, gått obesegrade från åtta. Detta med ett i stora delar oprövat landslag. Ungt, nytt, modigt. Framtiden är svensk handbolls bästa vän, känns det som. För mig hade det dock kunnat synliggöras ännu bättre just i finalen. Tänker på Alfred Jönsson. Bevisligen en supertalang, fin i sina tidigare inhopp. Men kvar på bänken hela finalmatchen. Man kan jämföra med Danmark: när anfallsspelet gått i stå bytte coachen Nikolaj Jacobsen in sin ”Jönsson”. En utvilad och respektlös yngling vid namn Jakob Holm. Jacobsen fick bra betalt: Holm gjorde fyra mål på några få minuter.
*. *. *
Självklart kan ingen veta om Alfred Jönsson blivit en motsvarande injektion för Sverige - men det hade varit intressant att se. Tillfälle fanns. Vissa av de ”ordinarie” niorna gick på knäna eller rentav tandköttet, vila och återhämtning såg ut att vara av nöden även för en evighetsmaskin som Gottfridsson. Nog av, jag ska inte sitta här och leka besserwisser. Danmark är värdiga världsmästare, punkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar