Jag har varit i Nottebäck. En gång. 1975, tror jag. Eller -77. Och hur intressant är det nu, typ 45 år senare? Inte alls egentligen. Bara som ett personligt minne av Thorleif Torstensson, dansbandssångaren som gick bort i covid häromdan. Hans band - Thorleif’s - var hemmahörande just där. Otroligt nog, får man väl säga efter att ha sett platsen med egna ögon. Stillhet. Tystnad. Mycket skog, lite krog. Så upplevde jag Nottebäck. Kanske var det mer puls i tätorten ett stycke bort. Norrhult hette den. Småland, Kronobergs län, Uppvidinge kommun. Svårt fascinerande att ett av Nordens största dansband formats i denna miljö, tyckte jag redan då.
* *. *
Thorleif’s hade precis slagit igenom. Stort. Fett. Rikstäckande. ”Gråt Inga Tårar” blev en s k landsplåga, Thorleif Torstenssons säregna stämma snart ett slags varumärke för bandet. Hög, ljus, klart olik alla andra dansbandssångares. Jag hade senare i livet en period där jag faktiskt smygbeundrade Thorleif. Karl’n inte bara sjöng, han var ju dessutom en virtuos på saxofon. Och gitarrist, när andan föll på. Men ut med språket nu gubbe...va’faan gjorde du i Nottebäck i mitten av 70-talet? Okej. Fiskade. Plus diverse annat som bara råkade bli. Får skylla på mitt ressällskap. Åke. Kollega, vän, samma andas barn som jag. Gånger tio. Det var Åke som föreslog Nottebäck.
*. *. *
Han hade råkat komma förbi vid något tillfälle, sannolikt efter nåt amoröst äventyr i Smålandsskogarna. En weekend i Nottebäck skulle göra oss gott, argumenterade Åke. Han berättade om en sjö utmed vägen. Båtuthyrning. Strax intill ett mindre hotell, som drevs av en äldre dam. Rekreation, fiske, mentalt reningsbad. Som nyttig kontrast till vårt vid den tiden hektiska nattklubbsliv i Malmö. Åke var cirka 40, jag cirka 30 när vi checkade in på Nottebäck familjehotell. Ja, vi hade fiskegrejer med. Ja, vi fiskade. Åke från hyrbåten, jag från en stor sittvänlig stenbumling mitt ute i sjön. Åke släppte av mig där, på min egen begäran.
*. *. *
Jag var kuf redan då. Ensamfiskare. Solodrömmare. Tålde att bli uttittad. Jodå, båtar dök upp, folk glodde storögt på stollen på stenen. Om mobilkameror funnits hade jag nog kunnat matcha Thorleif som lokal kändis. Nå. Efter ett par timmar kom Åke och hämtade upp mig. Eller hämtade ner, rättare sagt. Akten var inte helt lätt, snarare krävde den ett visst mått av akrobatik. För att inte hamna i sjön istället för i båten. Tillbaka på hotellet blev det grogg. Därefter en rundvandring i byn bara för att. Och vad överrumplar oss då? Jo, en affisch på en lyktstolpe. ”I afton logdans, buss genom Nottebäck 19.30”. Åke tittade på mig, jag tittade på honom, i nästa blinkning stod vi på hotellrummet och bytte om till kostym.
*. *. *
Vi kände varann rätt väl, Åke & jag. Det hade visat sig i respektive resväska redan när vi packade upp. Underst kostym, skjorta, slips. För säkerhets skull. Om ifall. Ja, herregud. Men logdansen skulle vi låtit bli. Den var för kids, inte för vuxet folk. Bussturen glömmer jag aldrig. Det blev först alldeles tyst när vi steg på i Nottebäck. Sedan spritt fnitter. Och snart unisont jubel. Skönt ändå att vi inte fick på flabben. Varken dit eller hem. Ska jag nämna nåt om lördan också? Helst inte? Kort bara. Då for vi till Åseda någon mil bort. Där fanns ett Folkets hus med intilliggande dansrotunda. För moget folk. Eller omoget i mogen ålder.
*. *. *
Det kunde blivit en trevlig kväll, en typ av revansch för fiaskot på logen. Om det inte varit för maten. Folkets hus-restaurangen hade solöga på menyn. Rödlök, ansjovis, rödbetor, capris. Allt hackat. Med en rå ägggula (solögat) i mitten. En personlig favoriträtt, möjligen dock tveksam i anslutning till dans. Särskilt i kombination med en flaska rödtjut. Man blir liksom väderspänd. De luxe. Att dansa i det läget är att be om problem. Jag gjorde ett par tappra försök. Utan framgång. Sen var Åke vänlig nog att köra mig till hotellet. Hur han själv fortsatte kvällen förmäler inte historien. Nånstans måste man sätta punkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar