Från världsstjärna till blåbär. Det kan inte ha varit därför Stina Nilsson bytte sport, tänker jag. Men så har det blivit. Längdskidåkningens sprintdrottning stapplar fram i skidskyttespåren, långsammast av alla. Det klär henne inte, känns inte värdigt. Och frågorna hopar sig. Underskattade Stina Nilsson svårigheterna med skidskytte? Överskattade hon sig själv? Vad ville hon uppnå? Är det för sent att byta tillbaka? På sista frågan vågar jag mig på en gissning: ja, det är för sent. Stina Nilsson har vid det här laget lagt nästan ett år på skidskyttefokus, då hämtar man liksom inte upp längdskidåkningen från en reservdelslåda. Vore livet så enkelt kunde idrottsstjärnorna söka nya utmaningar vartannat år.
*. *. *
Igår fick hon i alla fall vara med och tävla, skidskytten Stina Nilsson. Fast inte i världscupen, där saknar hon helt enkelt behörighet. Eller i klartext kvalifikationsgrundande resultat. Nilsson fick nöja sig med IBU-cupen i Tyskland. En tävling för skidskyttarnas andrasortering, hennes internationella debut. Det gick sådär. Stina Nilsson blev 99a. Av 135 startande. Slagen med drygt fyra minuter över 7,5 km. Sämst åktid av alla svenskor i loppet, fyra bom av fem möjliga i det stående skyttet. Ingen skam: Stina Nilsson uppträdde som den nybörjare hon faktiskt är. Särskilt länge till är det dock ingen ursäkt. Halva tävlingssäsongen har gått, marginalerna för mirakel krymper.
*. *. *
Roligare igår var Sveriges premiärmatch på handbolls-VM. 32-20 mot Nordmakedonien. Siffrorna kan vi lämna därhän, men spelet. Attityden. Glöden. Härligt att se. Gottfridsson bäst. Wanne elvamålsskytt. Linus Persson en positiv överraskning. Carlsbogård likaså. Och Darj förstås. Saknade inte Stycket ett dugg, Darj är i det stora hela (försvarsspelet!) bättre. Mina tvivel på Sveriges slagstyrka lättade något, sagt alltså med viss reservation för motståndet. Undrar förresten om inte Lundagrabben Alfred Jönsson kan få ett genombrott senare i turneringen, hans inhopp i slutet lovade mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar