I väntan på ett maktskifte...

Sådär ja. Ukraina är glömt. Putinhotet bortsopat. Natofrågan arkiverad. Det är valtider - och Sverige har nog av sitt eget krig. Det om Makten. Åtta partier slåss om våra röster. På gator och torg. I hus och hem. I sandlådor och tv-apparater. Överallt ”krig”. Med blanka vapen förvisso. Och blandade argument, ska gudarna veta. Bäst: i slutänden är det du & jag som bestämmer, folkets röster trumfar politikernas propaganda. Demokrati, tror jag det kallas. Finns inte överallt på jorden, därför värd att vårda väl och aldrig ta för given.

*. *. *

Min känsla just idag är att det lutar åt maktskifte. Att sossarna faktiskt inte skulle ha något emot det. Åtta år mitt i skottlinjen måste slita. Oppositionsläget är rimligen bekvämare: hacka, skuldbelägga, slippa ta eget ansvar. Vore jag i Magdalena Anderssons kläder hade jag nog - innerst inne - tyckt så. För att inte tala om Morgan Johanssons kläder. Att vara justitieminister i gängkriminalitetens Sverige måste vara det närmaste hopplösheten man kan komma. Här har Johansson alltså skruvat på lagstiftningen och skärpt straffen på diverse områden, precis det där som oppositionen gastar högt om. Effekten? Nya rekord i dödsskjutningar. Mot den kompletta dårskapen kämpar de hårda tagens förespråkare förgäves.

*. *. *

Någonstans kan jag tycka att maktskifte är sunt. Delat politiskt ansvar över tid, inte ett och samma parti (eller block) som vinner val efter val. Nya idéer som prövas mot verkligheten. Andrum mellan varven, även för ett maktfixerat S. Jag tänker själv inte medverka till det, så jävla generös kommer jag aldrig att bli. Andra får göra ”jobbet”, jag kan bara lova att acceptera resultatet. En del av demokratin, det med. Stå ut med det outhärdliga liksom. Förlika sig med majoritetsviljan. Respektera att var femte svensk, kanske var fjärde, kommer att rösta på SD. Som därmed skulle bli största parti i det maktövertagande blocket. Lättsmält? Minst av allt. Bra för Sverige? För rundgångens skull i så fall, maktskiftet i sig.

*. *. *

Jag saknar fortfarande Per T Ohlsson. Min tidning blev lite fattigare utan honom, det påminns man om såhär i valtider. Hela media-Sverige blev fattigare. Hela den politiska debatten i skriven form. Per T hade älskat att analysera läget, ingen gjorde det så knivskarpt som han. Inte då, inte nu. Respekt över Mästarens minne.