Ingen hejd på framgångarna för SD nu. Knappt har väl glasen torkat efter fylleslaget på partiets valvaka förrän nästa triumf kan räknas hem: Annie Lööf avgår. Centerledaren har ju länge varit SD:s speciella hatobjekt, kampanjandet mot henne saknar motstycke i svensk politik. Inte ens efter dagens besked skonas hon; kommentarsfälten på sociala medier dryper av förakt, varvat med jubel över att ”äntligen bli av med henne”. Så blir priset för den som vågar stå upp mot SD:s nazifierade idé om människors olika värde.
*. *. *
Att ett sådant parti kan få en och en halv miljon röster i ett demokratiskt val säger nånting om vår tid. Exakt vad vet jag inte. Annie Lööf visste nog inte heller. Men Fredrik Reinfeldt varslade faran redan 2010: ”det här partiet kommer med hatet till svensk politik”, sa den dåvarande Alliansledaren sedan SD röstats in i riksdagen för första gången. Tolv år senare är SD största parti i det nya regeringsunderlaget - men mogna att ta ansvar? Icke. ”Inflytande” räcker. Peka, titta på, fega ur. Skratta hela vägen till banken.
*. *. *
Hur stort måste SD bli för att våga regera? Räcker 100 procent? Och när faan ska partitopparna skänka en tacksamhetens tanke till alla invandrare - utan dem hade de ju fått se sig om efter andra jobb. Hederliga förslagsvis. Tack, Annie Lööf, att du tog kampen. Ensam är tyvärr inte stark, särskilt inte i politiken. Fler borde ställt upp, statsministern inte minst. Ett enkelt ”jag delar helt Annie Lööf’s uppfattning kring invandring och integration” hade varit ganska befriande att höra. Anständigt, socialdemokratiskt.
*. *. *
Men nej, det var Ulf Kristerssons uppfattning Magdalena Andersson sade sig dela. Och därmed, outtalat, även Jimmie Åkessons. En förbluffande ”strategi”. Huruvida detta påverkade Annie Lööf’s avgångsbeslut vet hon bara själv. Kanske inte alls; 11 år som partiledare sliter, särskilt när hot och hat ingår som bonus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar