Emporia - inget för mig

Besökte Emporia idag. För första gången faktiskt. Jag avskyr egentligen såna här köplador, har som princip att undvika dem. Men nu fanns det ett önskemål om presentkort just där med i bilden, därför gjorde jag ett undantag. Man är ju en tillmötesgående jävel, i grund och botten. Att Emporia skulle bli ett mentalt stålbad anade jag på förhand, blotta formatet på bygget kan ju framkalla svår psykos. Men jag tänkte: presentkort, hur svårt kan det va? Förbannat svårt, visade det sig. Först fråga runt för att hitta servicedisken, där gick väl en kvart tjugo minuter. Sen, lyckligt framme, mötas av beskedet: "här säljer vi inga presentkort, det fixar du i automaten där borta". Okej, på det viset och javisstfaan det är ju 2013. Bara det att automaten ifråga tog vissa kort - dock inte mitt. Fel sort. Nej, jag har inget skumt köpkort, inhandlat på loppis eller så. Det duger överallt, vad jag vet. Säkert i Emporias butiker också, men inte i Emporias stora jävla presentkortsautomat. Nå. Mannen i servicedisken hade dolda resurser, närmre bestämt en sån där manuell liten knappmanick för köpkort med tagg. Något besvärad över situationen halade han upp den ur ett gömsle under disk - och så var ilandsproblemet löst. Sen gällde det bara att hitta ut. Det gjorde jag, det med. Långt om länge. Fast på motsatt sida i förhållande till den plats där jag kommit in. Det blev till att runda hela schabraket men va faan, ett halvt maratonlopp har väl ingen dött av mer än undantagsvis. Passerade förresten Percys Bar & Restaurang på vägen, undrar om de säljer glass där. Hade nog behövt en mot mina symtom just då: svettningar, yrsel, illamående, dubbelseende. Men, men. Det räckte att cykla därifrån. Nu mår jag bra igen. Relativt vill säga. Får jag önska nåt avslutningsvis så är det att ingen ber mig om presentkort i fortsättningen. Jo, i mindre butik i så fall. Emporia en gång till - och jag dånar för gott.