Julafton 2022. Grön. Icke en snöflinga i sikte. Jo norröver förstås. Sverige är ett avlångt land med minst två klimat. När jag var barn levde jag i det vita och kalla - om jag inte minns Oskarshamnsvintrarna fel. Visst hade jag skidor? Kälke. Sparkstötting. Vantar, pjäxor, toppaluva ner över öronen. Visst var den småländska (och senare även den blekingska) julen alltid snövit? Eller sitter jag här 70 år senare och fabulerar, förlorad i försköning av det förflutna? Delvis gör jag nog det. Avser dock inte att forska i ärendet, vackra minnesbilder är ibland viktigare än torra fakta.
*. *. *
Undrar om barnen får ritblock och kritor nuförtiden. Finns sånt att köpa? För mig stod ritblocket alltid överst på önskelistan. Jul efter jul, samma. Leksaksbilar? Nej tack. Dåliga vibbar, förmodligen kopplade till farsans alla olika riktiga bilar. De startade sällan på naturlig väg, särskilt inte vintertid. Då fick de desto oftare vevas eller puttas igång - med lilla mig i puttstyrkan, ve och fasa. Elektriskt leksakståg? För dyrt. För komplicerat; elektriska prylar var inget för mig, jag hade tummen mitt i näven redan som knatte. En jul gick jag faktiskt utanför ramarna, det kan ha varit 1952.
*. *. *
Vad jag önskade mig? En ost. En sån där i rött papper. Jag hade sett den i nåt skyltfönster och snöat in rejält. På papperet mer än på osten, tror jag. Hursomhelst fick jag en. Föräldrar var lyhörda, då som nu. Tomten likaså. Aldrig har jag ätit så mycket ost som den julen. Om det var gott? Inte precis. Men papperet var förbannat vackert, det tycker jag än idag. Nog av nostalgiska tillbakablickar. Här och nu är en annan tid. Bättre eller sämre kan möjligen diskuteras, men bara bland oss som varit med ett tag. För barnen - i den fria delen av världen - brukar nuet vara bäst, om än lite orättvist. Grön jul!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar