Jag har fått covid. Igen. Tredje gången. Minst. Det kan finnas ett mörkertal, känslan är att jag varit sjuk nästan oavbrutet sedan årsskiftet 2020. Det var då jag blev bekant med covid första gången. Eller corona som alla sa på den tiden. Jag hade tur som överlevde. Tusentals gjorde det inte. Senare kom vaccinet. Man kunde andas ut. Fast inte. Färre dog, fler blev sjuka. Vaccinerad mot plötslig död men inte mot långt utdragen sjukdom. Har världen någonsin skådat en sprutuppfinning av det slaget? Ska jag bli vaccinvägrare i mitt nästa liv?
*. *. *
Nej, det är inte synd om mig. Inte ett förbannat dugg. I tider som dessa ska det mer till. Människorna i Ukraina är det synd om på riktigt. Offren för ALS kan man också gråta för. Corona har normaliserats, många pratar idag om det som en ”förkylning”. Man dör ju inte. Man blir bara knockad. Berövad smak- och luktsinne, ork och kraft. Förvandlad till spillra. Om och om och om igen. Var går gränserna, tänker jag. Hur många smällar kan man ta vid 77? När tackar kroppen för sig? Marginalerna krymper, inser man inte det bör man läsa på. Det finns böcker om sådana saker.
*. *. *
Egentligen hade jag tänkt skriva om VM-fotboll. Uteslutet. De tre senaste matcherna har jag somnat till. Idag tänker jag inte ens sätta på tv:n. Lova mig en enda sak: kalla inte detta förkylning. Säg covid, respektera skillnaden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar