Inomhus-VM i friidrott är inte mitt lyckopiller. Inte atleternas heller, verkar det som. Tunna startfält, begränsad konkurrens, vissa grenar som av utrymmes- och säkerhetsskäl inte finns med på tävlingsprogrammet; det blir liksom rumphugget, inte alls som de ”riktiga” mästerskapen under bar himmel. Men med detta sagt min oreserverade beundran för Andreas Kramer. Killen knep silvret på den svåra distansen 800 meter. Detta efter en mäktig, närmast ”osvensk”, finish. Imponerande. Och lite skrällartat: Kramer ställdes tidsmässigt mot idel övermän i finalloppet, medaljen hängde högt.
*. *. *
Det kan man kanske inte säga att Armand Duplantis stavguld gjorde. Hemsk kravbild egentligen. Alla tycks ta för givet att Duplantis ska vinna - alltid. Silver i hans fall hade setts som ett misslyckande. Förmodligen av honom själv också. Nu var han skenbart illa ute, klarade 5,85 först i tredje försöket men då med marginal. Och till slut blev han ensam över sex meter (6,05). Armand Duplantis världsmästare, som det ska va’. Ett fenomen, en stavhoppare av guds nåde. Inne som ute.
*. *. *
Helgens 17-åring: Alvar Myhlback, skidåkare. Trea i Vasaloppet! Ende svensken som på allvar kunde utmana myllret av norrmän. Fantastiskt. Och rörande att ta del av hans egen reaktion i målfållan. Grabben famlade efter orden, kunde inte riktigt ge uttryck för vad han kände. Ingen mediaträning här, bara naturlig mänsklighet. Så ung, så oförstörd. Hoppas det håller för Alvar, att han inte bränner ut sig i förtid. Långlopp på skidor är nog ingen hälsokur. Om jag får gissa, som lekman.
*. *. *
Helgens fula gubbe: Martin Olsson, 36. Inhoppare i MFF:s cupmatch mot Varberg. Utvisad efter att ha förväxlat fotboll med boxning. Sällan man ser hjärnsläpp ta sig sådana uttryck. Olsson kan räkna med lång avstängning, kortare än tre månader skulle förvåna. Frågan är om han inte ryker från MFF av bara farten - eller ryms knockout på ogarderad motståndare inom kontraktet? 1-1 i matchen förresten. MFF-maskinen hackar, publiken visslar. Av missnöje, inte förtjusning. Ingen lovande säsongsupptakt.
*. *. *
Hårda ord om HF Karlskrona igår. Ångrar mig delvis. Skrev i affekt, tätt inpå matchen. Dålig idé. Jag förstår att HFK gjorde sitt bästa och mer än så kan inget lag i världen göra. Min upprördhet bottnade i spruckna förhoppningar. Jag trodde helt enkelt att HFK var lite bättre än såhär - och hade lagt en del krut på att locka med mig familjen till ett handbollsrelaterat söndagsnöje. Men lilla barnbarnet var nöjt. Malmö vann ju - och som Malmötös har hon svårt att förstå hur det kan kännas fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar