Den tomma burens momentum

I ishockey för man statistik på det mesta. Mål, passningar, tacklingar, utvisningar, ärr, hjärnskakningar, power play, box play, effektivitet, ineffektivitet, succéer, fiaskon, Boork vet allt.
Det enda som åtminstone jag kan sakna är statistik över lönsamheten med tom bur. Alltså detta att plocka ut målvakten vid underläge ett eller två mål när en match lider mot sitt slut. Alla coacher gör det. Alla s k experter i tv gastar om att det måste göras, ju förr desto bättre.
Men hur ofta ger det avsett resultat? Undrar jag – som vid det här laget hunnit tröttna på att räkna alla puckar som trillar in i ”fel” kasse. Dvs den tomma, övergivna.

Varför presenteras aldrig någon statistik över detta? Jag menar nu svensk hockey, inte kanadensisk eller amerikansk. Vad är det man vill dölja? Sanningen? För att myten ska få leva vidare…myten om att hockey är så infernaliskt spännande ända in i slutsekunden, tar vi bara ut målisen så får vi ju numerärt överläge och fixar lite som en självklarhet kvitteringen till typ 3-3.
Varpå det nästan alltid blir 2-4. Varpå de pratglada experterna nästan alltid blir tysta som möss. Såvida de inte muttrar något knappt hörbart om ”momentum” (favorituttrycket). Att man måste försöka, att förlust med två mål istället för ett kan kvitta.
Kan det? Betyder inte målskillnaden nånting i t ex en kvalserie? Säg att detta momentum går åt pipsvängen nio gånger av tio (lågt räknat, känns det som), i min värld och i vilken jävla sluttabell som helst blir det nio extra baklängesmål.

Lägg ner, säger jag. Det börjar bli glyttigt nu med den här låtsasgrejen. Eller annars in med ett nytt, hittills oprövat, momentum: tom bur från start, numerärt överläge hela matchen.
Okej, det vore kanske ännu glyttigare.
Men fram med kompletterande statistik, tack. Den finns säkert.

S E