Trea i Norden, femma i Europa. Sveriges handbollsdamer lämnar EM-turneringen med heder och status i behåll: bättre än de flesta men inte riktigt lika bra som de bästa. Norge, Danmark och Frankrike (som vi slapp möta den här gången) bildar en egen liten elitdivision, mot alla andra är Sverige konkurrenskraftigt. Även Montenegro som ”råkade” komma trea i det här mästerskapet, mycket pga en gynnsam lottning men mest tack vare en ursinnig vilja i bronsmatchen. Vad som skiljer oss från yppersta toppen tål att tänka på - eller också kan man låta bli. Vara nöjd som det är, acceptera det självklara: Europa är stort, handboll en hyfsat stor sport. Varför skulle just Sverige vara allra bäst?
*. *. *
Så resonerar förstås inte spelarna. Eller förbundskaptenen och övriga ledare. De vill så klart vinna, allt annat vore tjänstefel. Och då kan man ju undra om det finns några tecken i skyn? Fog för framtidshopp? Tyvärr, inte vad jag kunnat se i de senaste turneringarna. Sverige står liksom och stampar, kan få till nån enstaka lyckträff, men når inte ända upp i nivå. Norge är för bra. Danmark läser sönder oss. Fransyskor är fransyskor...omöjliga tills de möter Norge och förpassas till en bronsmatch. Utslagsgivande i det stora hela: målvaktsspelet. Sveriges ordinärt, toppnationernas extraordinärt. I handboll ack så viktigt. Framförallt Norge och Danmark är lyckligt lottade på den fronten.
*. *. *
Konsten att spela i hög fart utan alltför många tekniska fel är en annan faktor som skiljer till Sveriges nackdel. Likaså kvoten av individuella guldkorn på niometerspositionen; vi har Jamina Roberts som möjligen skulle kunna tävla om en startplats i något av de tre stora lagen. Ingen annan. Om man nu ska lägga ribban på medaljhöjd. Vilket Sverige faktiskt envisas med att göra inför varje mästerskap. Kanske hade det räckt med lite montenegrinsk stolthet men sådan går knappast att träna sig till, den sitter i nationspasset. Lagerquist och Blohm är närmast, båda har precis som vanligt visat jävlar anamma i match efter match. Övriga har svajat, blandat och gett beroende på motstånd.
*. *. *
Vem vann egentligen EM? Man skulle kunna tro Montenegro med tanke på lyckoruset och glädjetårarna efter matchen mot Frankrike - men som sagt, den handlade ”bara” om brons. Finalen stod mellan Norge och Danmark och blev en s k nagelbitare. Danmark hade greppet, ledde 22-18 långt in i andra halvlek. Då bytte Norge in världens bästa (och äldsta) Lunde i målet, fick de där räddningarna som behövdes för att gå ikapp. Och slutligen förbi. 27-25, norskt guld. Dramatik på hög nivå, rätt vinnare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar