Diskretare förr...

När jag var barn betraktades folk som pratade för sig själv som original. Avvikare, kufar, dårfinkar som man helst skulle passa sig för. Inte längre. Nu för tiden är det ganska normalt att strosa runt i gatuvimlet och, till synes, prata för sig själv. Skenet bedrar, så att säga. Tittar man noga ser man att dagens ensampratare har något slags manick i örat. Från denna manick löper trådar å skit ner för kinderna mot byxlynningen till och vad som sedan döljer sig därunder får man gissa. I vilket fall leder det tydligen till uppkoppling. Modern kommunikation. Okej för mig men måste man prata så förbannat högt? Och ämnesvalen, hallå. Affärssamtal, kompissnack, skvaller, semesterplaner, erövringar, kärlekstrubbel...allt mellan himmel och dynghög avhandlas inför öppen ridå. Forntidens original var mycket mer diskreta, kan jag säga. De muttrade lågmält, själva poängen verkade vara att ingen utomstående skulle uppfatta exakt vad. Läs och lär, alla påträngande nutidsoriginal.