Friidrotts-VM oslagbar tv-underhållning

Såg två allsvenska fotbollsmatcher igår. Och därefter VM i friidrott. Det var lite som att gå från källaren till himmelen. Som tv-underhållning betraktat är friidrott på toppnivå bland det bästa som finns, jag tror inte ens man behöver vara sportfåne för att fängslas av dramatiken. Vilket man däremot behöver vara för att bländas av ett möte mellan t ex Jönköping och Örebro i fotbollsallsvenskan. För att inte tala om simning som i tv blir mer vatten och vågskvalp än människor och ansiktsuttryck - och därmed ganska ointressant utanför den trängre kretsen. I friidrotten ser man vad som händer, allt går genom rutan. Som när Bolt stupar i sitt allra sista lopp. Som när en rysk höjdhoppstjej vinner guld men på dunkla grunder förnekas nationalhymnen vid prisceremonin. Som när den magnifika kroatiskan Sandra Perkovic hivar iväg diskusskivan bortom evigheten, dvs 70-metersmarkeringen. Som när en skäggig outsider från ett sönderbombat land tar brons i manligt höjdhopp. Där den suveräne Barshim från Qatar (och Malmö i någon mån, han har faktiskt tränat här) upphäver tyngdlagen och flyger över ribban. Som när dopingen plötsligt upphör att existera. Hoppsan, såg jag för mycket nu? Drog jag för snabba slutsatser av normaltiderna på löparbanorna - och av Jamaicas reträtt som sprintnation? Hursomhelst. Allt ser man i ett friidrotts-VM, inget "göms" under vatten: prestationer, känslor, tårar, förtvivlan, lycka, stolthet. Synd bara att TV4 köpt rättigheterna. Inte för att jag har något emot kanalens kommentatorer och experter, tvärtom i de flesta fall. Men de förbannade reklamavbrotten sabbar partyt och får mig att sakna SVT.