En kväll för behärskat vemod

Örgryte-Mjällby 3-1. Tur man är gammal. En sån här kalldusch hade jag inte uthärdat i yngre dar. Mjällby leder 1-0, har superettanplatsen som i ett sillagarn med knappt tjugo minuter kvar. Då gör Öis 1-1. Inga problem det heller, oavgjort räcker. Men med några minuter kvar, jag har glömt hur många, kommer 2-1-målet som tar den förbannade matchen till förlängning. Och där avgör Öis i SISTA minuten. Genom Hakeem Araba. Han, av alla. Ingen fotbollsspelare i världen har representerat lika många klubbar som den mannen. Korttidskontrakt överallt, mer eller mindre odugligförklarad. Denna lördag dög han till att sänka Mjällby, den drummelen. Stort för honom, större för gamla anrika Örgryte IS som visst firar nåt 130-årsjubileum i år om jag hörde rätt. Det var ungefär så gammal som jag kände mig just vid slutsignalen. Nu, några timmar senare, är jag behärskat vemodig. Lider med Mjällby, mitt lag. Detta var inte rättvist - men vem har sagt att fotbollen ska vara rättvis? Däremot går livet vidare. Även i orättvisa stunder, faktiskt. Det är sånt man lär sig med åren.