Världen frälser England

Liverpool-Tottenham i Champions league-finalen. Arsenal-Chelsea i Europa league-finalen. Nästan så man får lust att travestera Trump: football makes Britain great again. Detta måste ju vara det näst största som "drabbat" engelsk fotboll; VM-guldet 1966 sticker ut som oslagbart. Vill man vara petig kan man förstås hävda att dagens bedrift inte har så mycket med England att göra. Förutom att klubbarna råkar vara hemmahörande där. Spelartrupperna speglar mer sin tid: nationsmångfalden är påtaglig, infödda britter i minoritet. Vad vore Arsenal utan sina franska anfallare? Liverpool utan egyptiske fixstjärnan Salah? Tottenham utan t ex danske Eriksen och sydkoreanske Son Hueng-Min? Chelsea utan Hazard från Belgien? Alla fyra lagen utan sina "importerade" målvakter? Och tränarna bakom verket, för den delen. Arsenal har en spansk. Liverpool en tysk. Tottenham en argentinsk. Chelsea en italiensk. Världen frälser England, kan man säga. Alltmedan England vänder ryggen åt världen. Eller åtminstone åt Europa. Det är det, antar jag, som skiljer fotboll från politik. Leve fotbollen.