Kristianstads fiasko

Kristianstad-Alingsås 25-29. Fiasko är ett fult ord, ofta missbrukat i idrottssammanhang. Men jag har svårt att komma på nåt bättre för Kristianstads uttåg från SM-slutspelet. Svensk handbolls gigant tar stryk i tre raka matcher mot ett lågbudgetlag från Västgötaslätten. Trots hemmaplansfördel, trots landslagsmeriterade spelare på alla positioner, trots ikonen Ljubomir Vranjes på tränarposten. Om nu inte det sistnämnda var problemet. Själv skulle jag kunna malla mig lite i egen sak: jag ifrågasatte ju Vranjes redan när han tillträdde, påtalade att han faktiskt kom från två avskedanden i Ungern. Kristianstad valde att blunda. Handbollssverige valde att jubla. Vranjes, liksom. Allas favorit (min också en gång), höjd över kritiskt granskande. "Rör inte vår kompis", lite så. Men nej, jag tänker verkligen inte malla mig. Det vore för lätt, för lågt, för dumt. Efter gårdagens match tyckte jag plötsligt synd om Ljubomir Vranjes. När han - äntligen - ställde upp på en tv-intervju förklarade han bakslaget med att "laget var dåligt tränat när jag kom". En taskspark mot företrädaren Ola Lindgren alltså. Gör man den analysen mår man nog inte särskilt bra på jobbet. Kristianstad dåligt tränat? Framgick knappast av matchserien mot Alingsås. Än mindre av resultaten innan tränarbytet. Däremot var laget dåligt coachat efter detsamma, det var vad som framgick. Sagt med djupaste respekt för Alingsås. Ett lag i harmoni slår nästan alltid ett lag i disharmoni. Tydligt ledarskap slår alltid diffust. Och Västsverige slår Skåne, kan man väl därmed konstatera. SM-finalen 2019 kommer att stå mellan Alingsås och antingen Skövde eller Sävehof. Kristianstad - liksom Ystad, Lugi och Malmö - är att beklaga, handbollen i stort att gratulera. Omväxling förnöjer.