Om flagnad glans - och en galen marodör

Sävehofs handbollsdamer avfärdade Skuru i tre raka matcher och blev svenska mästare. För någon vecka sen, tror jag. Skriver tror för att bravaden nästan är glömd, glansen redan flagnad. Och det officiella firandet uppskjutet. Allt pga herrarnas final. Den pågår nämligen än, avgörs först på torsdag. Tydligare kan inte ett fiasko belysas. Ja, jag syftar då på nyordningen med SM-finaler i "bäst av fem" - och skrotandet av det stora gemensamma finalevent som tidigare förgyllde handbollen. Argumentet om ökad sportslig rättvisa är bara dumt. Då vore ju bäst av sju ännu bättre. För att inte tala om bäst av 21. Sportslig rättvisa skipas i en rak serie, inte i konstruerade slutspel. Vad det handlar om är ett oblygt försök att mjölka publiken på pengar, inget annat. Nå. Med detta sagt hoppas jag att Alingsås vinner herrfinalen. Inte för att jag missunnar Sävehof en dubbel...men för att jag missunnar Christoffer Brännberger ett SM-guld. Taskigt? Småaktigt? Förlåt då. Som handbollsvän råkar jag bara vara allergisk mot handbollsmarodörer - och jag vet ingen värre än Brännberger. I gårdagens match - Sävehofseger 32-29 efter förlängning - var han sig lik igen: skvatt galen i både blick och beteende, en hälsofara för motståndaren. Tre utvisningar, rött kort. För tredje gången bara i slutspelet. Det borde diskvalificera honom från deltagande i den avgörande matchen, men så stramt och vettigt är väl inte regelverket?