Tufft slut för H65 Höör

Med visst vemod såg jag H65 Höör elimineras från damhandbollens SM-slutspel igår. 21-23, tredje raka förlusten (efter en inledande seger) i semifinalserien mot Sävehof - och pang bom var säsongen över. Tycker nog att laget förtjänade mer, att ödesfaktorn svek. Och det redan i grundserien: H65 vann 21 matcher av 22 möjliga, då ska man normalt inte bli tvåa i en sluttabell. Men så blev det, Skuru med samma fantastiska facit straffade H65 på målskillnaden. Allt avgjordes dessutom i allra sista omgången - och kanske följde det bakslaget med H65 in i slutspelet. Känslan av oövervinnlighet var borta, tvivlen slog rot. Okej, nu gissar jag vilt men det var så det såg ut mot Sävehof. Allt tydligare för varje match. Små, små detaljer som samverkar på ett negativt sätt. Flyt som försvinner, självklarheter som blir problem, nyckelspelare som tappar lite mod, glödhet vilja som övergår i panik. Ett H65 vid sunda vätskor hade stängt gårdagens match, lägen fanns. Samtidigt måste man så klart beakta motståndet: sett över hela säsongen var Sävehof inte bättre än H65, men väl när det verkligen gällde. Och det är ju vad idrott handlar om, säger de som begriper. Hoppas stjärnorna står rätt för H65 en annan gång. Till sist en eloge till Ola Månsson, lagets tränare. Han var säkert lika förkrossad som spelarna, ändå ställde han upp för tv-intervju direkt efter slutsignalen. Det är det inte alla handbollstränare som gör nu för tiden - men det är det som skiljer en god förlorare från en dålig.