Mitt fotbollshjärtas byalag

Vissa fotbollskvällar är bättre än andra. Den igår t ex. Båda mina "byalag" vann: Mjällby 2-1 över Trelleborgs FF i superettan, Derby 4-2 över Leeds i semifinalkvalet till Premier league. Eller engelska ligan, som man sa förr. Skillnaden mellan matcherna var monumental - och det vågar jag påstå trots att jag bara kunde se den ena. Leeds-Derby, nämligen. MMA-fotboll är en passande beteckning. Två röda kort, ett otal gula, barnförbjudna satsningar i parti och minut. Herre min skapare vilken intensitet. Svensk elitfotboll framstår vid en jämförelse som närmast kramgod. Det behöver förstås inte vara fel, bara lite mindre pulshöjande att titta på. Derby gjorde en fantastisk match. Hade 0-1 som ryggsäck från första mötet på hemmaplan, kom under 0-1 också här. Då såg det hopplöst ut. Tyckte jag alltså. Bara jag. Brittiska fotbollsspelare - jo, i Derby's lag är de allra flesta infödda britter - vet nog inte vad hopplöshet är. De kämpar ursinnigt, alldeles oavsett läge. Lallande divor ser man inte röken av, halvhjärtad attityd vore självsanerande. Allt eller inget gäller - och det var detta Derby fick betalt för igår kväll. Nu återstår bara att knäcka Aston Villa, en annan klassikerklubb i brittisk fotboll. Det blir inte lätt, men vem har sagt att det ska vara lätt att nå himmelriket? Mjällby så. Sveriges jämnaste fotbollslag just nu, skulle jag tro. Åtta spelade matcher i superettan, samtliga har slutat med uddamålet! Sex gånger 2-1 (fyra vinster), i övrigt 1-0 och 0-1. Det tyder onekligen på en viss stabilitet i lagbygget. Får se hur långt det bär...allsvenskan törs man väl knappt viska. Nöjer mig med ett försiktigt heja Mjällby, bra jobbat.