Fotbollsallsvenskan går mot sin upplösning - och jag funderar på hur mycket stolthet som finns kvar i MFF. Den egna tabellplaceringen är ju klar: någonstans i ingenmansland, fjärran alla kaxiga mål. Men med Varberg och Degerfors som återstående motstånd har MFF ändå en roll att spela. Man möter alltså de två lag som kämpar inbördes om att undgå kvalplatsen. Varberg borta närmast, Degerfors hemma i slutomgången. Matcher som kan bli helt avgörande. Allt, eller åtminstone väldigt mycket, beroende på MFF:s inställning. Den enes räddningsplanka, den andres baneman...det är bara att välja.
*. *. *
Vid sunda vätskor hade MFF så klart varit favorit både mot Varberg och Degerfors. Problemet är att sunda vätskor sett ut att vara en bristvara i årets MFF. Helgens match mot Häcken var ytterligare ett exempel. Förlust 1-2 trots en man mer i nästan halva speltiden - Häcken decimerat efter rött kort på Alexander Jeremejeff. Inget hjälper ett lag i disharmoni, det blev än en gång tydligt. Å andra sidan: Varberg såg heller inte särskilt harmoniskt ut igår. Storstryk mot Mjällby, 1-4, när man hade chansen att kravla sig över kvalstrecket. Illa, illa. Lättare mot MFF? Återstår att se, men seger ett måste givet läget här och nu.
*. *. *
Jeremejeff’s utvisning, ja. Brutalt straff för en harmlös förseelse, om du frågar mig. Dock onödigt av Häckens skyttekung att utmana ödet. Glömde han att det var Kristoffer ”Kortet” Karlsson som dömde?
*. *. *
Spekulationer tenderar då och då att bli långsökta. Som den om att guldstriden fortfarande lever. Okej, svagt flämtande i så fall. Sant är att Häcken kan behöva en till poäng, minst sagt sannolikt är att man också tar den (eller fler). Och värdigare mästarlag får man leta länge efter. Det räcker att syna kolumnen för förlorade matcher; Häcken har två på hela säsongen, näst bästa lag har sex. MFF tio. Mjällby åtta. Rund boll? Otroligt rund. Men förbannat rättvis. Man får de poäng man förtjänar - och i slutänden ett facit som aldrig ljuger.
*. *. *
Ikväll ska jag kolla på superettanfotboll. Halmstad-Örebro, HBK mot ÖSK. Två klassiska märken i svensk fotboll, båda i allsvenskan så sent som i fjol. Nu på skilda vägar; HBK mot snabbcomeback på högsta nivån, ÖSK mot eventuellt kval för att hejda fortsatt ras. Kvällens match kan bli helt avgörande för Halmstads del. Seger och allsvenskan 2023 är ett faktum trots två omgångar kvar. Jag håller tummarna, har gillat HBK ända sen ”Svängstas” dagar. Svängsta? Lars-Erik Larsson. Blekingebohem, omsusad HBK-center på 70-talet. Berömd för mycket, bl a för att ha visat rumpan för tränaren - och möjligen hela Örjans vall - när han vid något tillfälle blev utbytt.
*. *. *
Jag säger inte att fotbollsspelare generellt bör markera sitt missnöje med tränarbeslut på just det sättet - men uppfriskande var han onekligen, Svängsta-Larsson. I mitt tycke alltså. Tränaren ifråga - han hette f ö Larsson han också - hade nog en annan uppfattning i ärendet. Dagens center i HBK heter Sadat Karim. En kontrast till Svängsta på alla sätt och vis: drar aldrig ner några brallor, gör sällan mål men alltid ett uppoffrande jobb för laget. Osjälvisk i överkant, skulle jag säga. Och just därför lätt att tycka om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar