Gudrun, var är du?

Partiledardebatt i tv igår kväll. Hätsk stämning, bitvis direkt motbjudande. Jag kom osökt att tänka på Gudrun, en teaterfröken från min yngsta dotters förskoletid. Gudrun hade för vana att samla alla barnen i en ring för en inledande samtalsstund - och dessa blev snart ett fascinerande skådespel i sig. Gudrun pratade alltid lika dämpat, lågmält och vänligt, barnen satt som ljus och sköt in relevanta frågor i god ordning. Som ofta närvarande pappa kunde jag till slut inte låta bli att fråga Gudrun om "framgångskonceptet". Hennes svar, i all sin enkelhet, kom att fastna i mitt minne: "Vill man få barnen att lyssna ska man sänka rösten, inte höja. Det är samma med oss vuxna. Pröva får du se". Lätt sagt kanske, svårare att utföra. Men Gudrun kunde, hon levde som hon lärde. Bland partiledarna finns ingen av Gudrun's sort, ingen som vill få oss att lyssna. Prata högst gäller, väldigt gärna i munnen på varandra. Och den som trodde att kvinnornas intåg på arenan skulle hyfsa tonläget har för länge sen tvingats inse att det blev precis tvärtom. Läskigt vad maktlystnad kan göra med folk. Sex av de åtta partiledarna är småbarnsföräldrar, jag vill ju inte tro att de är likadana i den rollen. En annan reflektion efter gårdagens vämjeliga "debatt": begriper inte partiledarna - Björklund, Sjöstedt och Fridolin i någon mån undantagna - att deras högljudda käbbel bara göder politikerföraktet? Begriper statsministern att hans rövarretorik mot SD gynnar politikerföraktarnas naturliga hemvist, dvs SD? Svar kommer i nästa opinionsmätning, jag ryser redan.