Klassiker som håller

Visst blev den spännande, årets Finnkamp. Både herrarna och damerna lyckades skjuta upp avgörandet till allra sista tävlingsgrenen, som numera är 1500 respektive 800 meter. Där gick det Sveriges väg, i och för sig föga sensationellt. Finland är inte längre vad Finland en gång var: en stor löparnation, framförallt på medel- och långdistans. Samtidigt som Sverige just nu är jämförelsevis väl rustat där. Rogestedt, Leandersson, Berglund på herrsidan, Lindh, Silvander och inte minst Bahta på damsidan. Starka namn, med moderna finnkampsmått närmast outstanding. Lägger man sen till Andreas Almgren och Sara Lahti - båda tillfälligt borta pga skadeproblematik - blir läget i de längre löpgrenarna ännu ljusare för svensk del. Mest ögonbrynshöjande den här gången var annars resultaten i spjut. Anna Wessman vann på damsidan, Kim Amb vann på herrsidan. Gränslöst fräckt, faktiskt som att hacka sig in i den finska friidrottens heligaste rum. Fast å andra sidan vann Finland det manliga höjdhoppet och en del annat som tidigare kunnat betecknas som typiskt "svenskt". Därav den jämna poängfördelningen i stort. Och Finnkampen som sådan håller, får man väl konstatera. Lite naggad i kanterna av tidens tand men fortfarande god nog för att förtjäna sin klassikerstatus. Som Sanna Kallur ungefär. Den gåtfulla damen vann både häcken och sprinten - efter sex års påtvingat tävlingsuppehåll. Fantastiskt.