Till minne av en saknad vän

Vår fina lilla Vicki har gått bort. 15 år, skulle snart fylla 16. Hög ålder för en hund - men bara för ett par månader sen trodde vi att Vicki liksom var ett undantag, att hon kanske t o m kunde bli 20. Det fanns inga direkta tecken på åldrande, inget förutom nedsatt hörsel och lite grått här och där i den svarta pälsen. Plus ett litet morronpiller gömt i pastej för att lindra viss ledvärk.
Men lekfullheten var oförändrat valpaktig och aptiten som den alltid varit. Dvs mycket god vissa dagar, mindre god andra dagar. Vicki var en glad och välmående liten pudeldam, tillgiven mot alla utom möjligen mot alltför närgångna hanhundar. Och så älskade hon att cykla. Ja, inte för egen tass, där ungefär gick väl gränsen för hennes förmåga. Men sittandes i cykelkorgen medan husse trampade, det var bestämt livet när livet var som bäst. Vi cyklade till Lomma, till Höllviken, till hundfältet ute vid Ribban. Långa turer, vår-sommar-höst. Jag tror att vi med åren blev ett rätt välkänt ekipage, Vicki & jag.
Försämringen kom snabbt och obönhörligt, det fanns ingen återvändo. Saknaden gör ont men minnena är lite som balsam, trots allt. Tack kompis, du berikade vårt liv.

S E