Sverige-Frankrike. Danmark-Norge. Väntade semifinalpar när damernas handbolls-VM nu övergår i medaljstrid. Kvartsfinalerna blev genomgående ganska avslagna. Odramatiska, spänningsbefriade. Sveriges mot Tyskland inte minst. 7-0 efter en knapp kvart, 16-6 i paus; game over. 27-20 vid full tid, omöjligt att hålla skärpan uppe när allt är klart. Var Sverige så bra? Eller Tyskland så uselt? Svårt att värdera. Desto lättare att peka på en avgörande punkt, vanligt förekommande i just handboll. Målvaktsspelet.
*. *. *
Johanna Bundsen tog ”allt”, tyskornas alternerande duo tog väldigt lite. Kan förvisso ha berott på skottkvalitet. Sveriges var skarp, Tysklands trubbig. Bundsen kunde stapla räddningar utan större åthävor. Imponerande ja, men med små medel. Stå rätt, genomskåda avsluten, lite så. Rutinerat målvaktsspel ser ofta enkelt ut - och Bundsen är inte den enda av sin sort på VM. Tofft i Danmark, Lunde och Solberg i Norge; samma härad, samma uthållighet. Lunde rentav med legendstatus. 43 fyllda, fortfarande en fantastisk målvakt.
*. *. *
På den fronten är Frankrike kanske sämst rustat av semifinallagen. Säker ska man aldrig vara. Även en mindre rutinerad målvakt kan ha sin dag, sin match. Oavsett tror jag att Sverige har en hygglig chans att rubba fransyskorna den här gången. Varför vet jag inte, men det känns så. Givet två saker: att vår förstauppställning har någon kräm kvar och att försvarsspelet (inkl Bundsen i målet) fortsätter som hittills. Sistnämnda upp till domarna. Mot Tyskland kom vi undan med allt. Icke en utvisning trots diverse ”livtag medelst tröjdrag”.
*. *. *
Helst hade jag velat skriva om Thomas Axner, Sveriges förbundskapten. Hans coaching, hans ledarskap. Hans - och assistenten Johanna Wibergs - betydelse för den harmoni som strålar kring laget. Men det spar jag till efter finalen. Förlåt, till ett annat tillfälle. Man ska inte gå händelser i förväg, då kan man vakna mitt i en kalldusch.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar