Minnen väcks till liv, ögonen tåras. Bo Larsson har gått ur tiden. Störste MFF:aren av dem alla. Om också den bäste kan alltid diskuteras, det finns ju en Zlatan. Men inga sådana jämförelser en dag som denna, det skulle kännas både dumt och plumpt.
*. *. *
Själv blev jag varse Bo Larsson redan vid ankomsten till Malmö 1961. Svårt fotbollsbiten kunde man liksom inte undgå tisslet och tasslet: det fanns en särdeles talangfull kille i MFF:s ungdomsled, ett riktigt stjärnämne. Den killen var Bo Larsson. Eller Bosse, som han snart nog skulle bli med hela stan. Jag minns inte nu om det var -62 eller -63 han lyftes till A-laget och allsvensk debut - men jag vill minnas att det var i en så kallad ”babykedja” tillsammans med Rolf Eriksson och Lasse Granström. Tre unga pågar runt 20, knappt det. Eriksson bulldozern, Granström snidaren, Larsson allkonstnären.
*. *. *
Som anfallskonstellation i MFF blev trion tämligen kortvarig. Eriksson föll ifrån av personliga skäl, Granström och Larsson fick proffserbjudanden från Tyskland. Karlsruhe respektive Stuttgart. Succé för Larsson, pengar att tjäna - men hemlängtan som vägde tyngre. Typiskt Bosse, sades det. Ett med Malmö, ett med MFF. Inte särskilt karriärsugen, inte särskilt bekväm med rampljus. Stjärna mot sin vilja, lite så kunde han uppfattas. En kille bland andra, händelsevis så mycket bättre på fotboll. Landslagsman förstås, en av de absolut främsta på Åby Ericsons tid som förbundskapten.
*. *. *
Efter karriären gjorde Bosse Larsson en liten trevare som tränare på lägre nivå. Dömt att misslyckas: Larsson var en tränardröm, inget tränarämne. Han steg snabbt av, lämnade fotbollen helt och hållet, blev en omsusad myt mer än en närvarande ikon. Syntes aldrig på en MFF-match, la det förflutna bakom sig. Försvann från offentligheten så som han nu försvinner från jordelivet. Bo Larsson blev 79 år. En mycket speciell man, väl värd ett eget kapitel i Malmös fotbollshistoria. Frid och ljus över hans minne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar