Så kom beskedet som måste komma någon gång: Caroline Seger avslutar landslagskarriären i fotboll. Jag önskar att hon kunde meddelat det med glädje. Stolthet. Tacksamhet. På förekommen anledning, så att säga. Nästan tjugo år i blågul dress, 240 landskamper, rosad och prisad som ingen annan spelare. Men tyvärr. Caroline Seger verkade förkrossad vid pressträffen kring hennes eget beslut. Inte bara rörd, utan djupt ledsen. Det gjorde ont att se. Samtidigt som det kanske sa något om tidens förbannelse: ju längre man håller på, desto svårare att sluta. Som i livet, så ock i fotboll.
*. *. *
Jag hoppas och tror att det kommer en ny dag för Caroline Seger. Att tårarna torkar, glädjen återvänder. Och att svensk damfotboll tar vara på sin ”kronjuvel”. Vem vet, kanske som framtida förbundskapten? Seger har egenskaper som kan passa, tänker jag. Erfarenhet, vinnarskalle, ledarförmåga; vad mer kan man begära? Det ordnar sig alltid för duktigt folk, har någon sagt. Fotbollen nu för tiden erbjuder dessutom alternativa vägar, en sorts mjuklandning efter uppslitande karriärslut. Vissa blir tränare. Andra blir sportchefer. Några etablerar sig som agenter - fast betydligt fler som experter i tv. Segers cv duger lite överallt, hon kastas knappast rakt ut i tomma intet.
*. *. *
Att det är svårt att sluta spela boll fattar jag - av egen erfarenhet. Var väl typ 55 fyllda när jag fortfarande sprang och jönsade mig i korphandbollen. Med prestationsångest och hela den biten inför varenda match. Inga jämförelser i övrigt, Segers nivå har aldrig varit min. F ö är hon bara 38 och inte riktigt färdig heller; i klubblaget FC Rosengård blir det tydligen ytterligare en säsong.
*. *. *
Kom att tänka på Gantofta. Liten ort i Helsingborgs kommun. Känd för just Caroline Seger. Men även för Gustaf Håkansson. Båda kommer händelsevis därifrån. Gustaf...undrar du som är ung? Riksbekant när jag var barn. Fast då under namnet Stålfarfar och för anmärkningsvärda bravader på cykel. Vill minnas att han t ex vann maratontävlingen Sverige Runt, låt vara att det tisslades om småfusk längs vägen. Stålfarfar var vid tillfället ifråga redan till åren kommen, säkert ett par tre decennier äldre än konkurrenterna. Borde inte kunna vinna, gjorde det ändå. Och blev mytomspunnen. Lustigt att damfotbollens Stålmormor kan knytas till samma lilla plats på jorden. Om jag varit i Gantofta? Någon gång, inte ofta.
*. *. *
Slut på nödrimmen. Nej förresten, ett till. Efter tår kommer vår. Lycka till Caroline Seger - och tack för en storslagen landslagskarriär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar