Julefrid är ett vackert ord. Jag upplevde det själv i Limhamns kyrka i morse. Men ännu mer i Minneslunden på vägen dit. Alla dessa brinnande ljus i decembermörkret. Tystnaden. Vördnaden för livet - och för nära och kära som lämnat det. Tro, hopp och tröst; samma känsla varje år. Samtidigt, det går inte att komma ifrån, sorg över tillståndet i världen.
*. *. *
Skrämmande: Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober. 1400 oskyldiga människoliv till spillo. Ytterligare ett par hundra tagna som gisslan. Fruktansvärt, hjärtskärande grymt. Vettlös terror, född ur förtryck. Minst lika skrämmande: Israels så kallade självförsvar. Pågår än. 20 000 döda - urskiljningslöst. Kvinnor, barn, äldre, yngre; alla som råkar komma i vägen. Gaza sönderbombat. Dess kuvade folk på desperat flykt, ingen vet riktigt vart. Konsekvens: Världens sympatier har vänt. Offret har blivit skurken, nästan alla fördömer idag Israels vedergällning. Det är något med proportionerna som stör det allmänna rättsmedvetandet, tror jag. Tjugotusen. Å andra sidan: hur hämnas man proportionerligt?
*. *. *
Under tiden: Putin fortsätter sin ”militära specialoperation” i Ukraina. Världen tittar på. Fördömer, sanktionerar. Fryser ut och isolerar Ryssland. Löser det själva problemet? Efter två år - Nej. Det enda som hänt är att kriget blivit vardagsrutin, passerat bäst före i nyhetsvärde. Putin sitter i orubbat bo och beskrivs inte längre i termer av galning. Mera sällan i alla fall. Avtrubbade är vi allihopa, du me’ å jag me’. Ett krig åt gången, tack. Ingen orkar två. Just nu fokus Gaza. Stilla undran: Firar dom jul, män som Netanyahu och Putin? Har dom själ och hjärta? Barn och barnbarn? Tänder dom ljus för sina offer? Äter med god aptit, sover om nätterna? Dansar runt granen? Ser sig i spegeln och myser av stolthet?
*. *. *
Också en tanke: Är det rimligt - eller skamligt - att jämföra Putin och Netanyahu? Den ene attackerar i brutalt okynne ett annat land, den andre försvarar bara sitt eget mot avskyvärd terror. Betydande skillnad, absolut. Men: Samma metoder, samma resultat. Tiotusentals döda, bottenlösa tragedier för egna syften. Som om krig vore vägen till fred, hämnd en typ av humanitär välgärning. Julottan: Välbesökt. Och något verklighetsfrånvänd - tack och lov, skulle jag säga. Kyrkan är ingen politisk mötesplats. Predikorummet inte gjort för bombastiska ställningstaganden kring krig och nöd. Guds ord gäller. Bibelberättelser. Psalmer. Till slut även Adams julsång, mera känd som O Helga Natt. Undrar om Putin hört den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar