Länge sen oskulden rök...

Javisst, ja. I yran över Daniel Ståhls diskusguld höll jag bestämt på att glömma friidrottens asociala sida. Den där med doping. Fusk. Kroppsmanipulation. Tränare och läkare som bygger stall av villiga adepter. Allt för segern och de groteska prispengarna. En av de främsta profilerna på det här området heter Alberto Salazar. Kubafödd amerikan, känd inte minst som tränare för brittiske löparlegenden Mo Farah. Mannen som i princip aldrig förlorade ett långdistanslopp, särskilt inte vid de stora mästerskapen. Snacket gick, misstankar väcktes men Farah kom undan, fälldes aldrig för doping. Lika lite som Salazar. Igår, mitt under pågående VM, sprack dock bubblan kring "demontränaren". Salazar skickades hem från mästerskapet med en fyraårig avstängningsdom för dopingbrott på halsen. Anmärkningsvärt i och för sig: han har ju rimligen inte dopat sig själv, "bara" ett antal adepter. Av vilka en - som åtminstone inte jag hört talas om - utklassningsvann 800-metersfinalen just igår, blott några timmar efter att hans tränare fått lämna VM-byn. Och häromdagen var det damernas 10000 meter som avgjordes under flagranta former. En holländska utan mjölksyra lekte hem guldet, även hon en Salazarskyddsling. Men tillsvidare går de fria, tydligen. Som så många andra på detta VM, vågar jag påstå. Det var länge sen friidrotten miste sin oskuld. Tyvärr.